Svartsjuka - ett ruskigt litet monster

Svartsjuka kan yttra sig på så många olika vis. Liten, charmig och ofarlig, men också svart, ful och stinkande. Vad som får mig att skriva om den nu är att ett besök i affären för några veckor sedan satte en liten nagel i ögat på mig. Jag stod och kikade på blommorna i lugnan ro, där stor också en äldre man i 65-70års åldern och kikade runt. Våra blickar möttes och han log och började småprata lite smått.
Bara lite artigt och skämtsamt om blommor och jul, och allt var helt oskyldigt, när plötsligt en ilsk liten tant kom och röck tag i den stackars lilla gubben.
Det som var mest lustigt i allt det obehagliga var att hon riktade sina ilskna blickar mot mig. Hade blickar kunnat döda hade ni fått begrava mig både två och tre gånger. Jag trodde för ett ögonblick att hon skulle hoppa på mig och skrika, men hon hejdade sig, drog med den stackars lilla mannen och gick.
Där stod jag kvar som Ferdinand bland blommor och krukor med en mycket förvånad blick. Nu har jag väldigt (ibland kanske lite för mycket t om) lätt att se humorn i det mesta, så snart byttes min förvånade blick ut mot ett chockat fnissande. Trodde hon på allvar att jag skulle flirta med hennes lilla skrynkliga gubbe? Verkligen? Inte nog med att han var lika gammal, kanske t om äldre än mina egna föräldrar. Han var dessutom så väldigt uppenbart gift. Förutom de två gigantiska guldringarna, så lös det gift och piskad ända ut i de välputsade naglarna.

Och om vi bortser från det faktum att han var så gammal - så finns det verkligen inget så avtändande som en upptagen man. Det är så galet tröttsamt med kvinnor som håller i sina karlar med järnklo så fort en singelkvinna dyker upp. 

Relationer är som en blöt tvål, ju hårdare ni håller dessto fortare slinker de iväg. Men det gäller att inte hålla för löst heller.

Så släpp lite på tyglarna är ni söta, så ni inte stryper de stackars liven.

Så lite, men ändå så mycket.

Ibland krävs det så lite för att muntra upp. Häromdagen mådde jag riktigt dåligt. Jag har omringats av en hel del tragedier de senaste månaderna, både personliga och i min närmaste omgivning -  och vissa dagar blir saker och ting mer påtagligt och svårare att skaka av sitt inre.
Senare på kvällen dök ett litet mail upp från en bekant. Inget tröstmail egentligen eller så, utan bara en enkel fråga om något trivialt, avslutat med lite omtanke. Vi har egentligen inte pratat med varandra mer än några ord eller växlat artighetfraser sedan vi var tonåringar. Hursomhelst, vi växlade några meningar under kvällen - och det var allt som behövdes. Inget pedagogiskt storartat, inget nötante, ältande och jämrande. Detta lilla skingrade mina tankar och därmed lyfte mitt sinne och jag somnade med ett leende.
Ofta blir många lite skrämda om man möter på någon som mår dåligt. Och nu tolkar jag detta efter mina egna tankar och känslor när jag hamnat i samma situation. (Men misstro nu inte, jag backar inte om någon mår dåligt). Att man bl a kan känna en viss prestationsångest, att nu måste jag säga just de rätta, magiska för att hjälpa den här personen att må bra igen.
Nu finns det ju olika nivåer av dåligt mående och alla stadier och alla individer har sina behov, men det jag talar om nu är nedstämdhet. Jag har sett många underliga exempel på hur folk kan reagera. En gammal vän t ex som vid ett tillfälle var på besök när jag fick ett dödsbesked per telefon. Jag bröt ihop och låg i sängen och grät hejdlöst varpå hon bara gick och satte sig i soffan i vardagsrummet. När jag senare kom ut så tittade hon på mig förvånat och hon såg näst intill livrädd ut. Samma person vid att senare tillfälle, så hade jag haft ett jobbigt samtal med en familjemedlem och i ren frustration la jag mig i sängen och grät, varpå hon bara gick och stängde dörren till sovrummet.
Jag har inte lyckats komma underfund med den typen av reaktion, men det är klart att det finns anledning till den.
Iallafall så ofta, krävs det så lite för att finnas till. Så väldigt lite.
Så våga finnas till. Du kan inte göra så mycket fel, genom att bara finnas till.
Tack fina du för att du finns