....rädsla...

Rädsla ligger till grund till nästan allt ont som händer i vår värld. Från krig till minsta handling av arrogans.
Jag är övertygad om att om vi tillåter rädslan hålla sitt grepp om oss så stannar vi i utvecklingen.
Jag kommer aldrig mer låta rädsla hålla mig tillbaka och även om jag nu är buddhist och tror på återfödelse så får jag ändå bara en chans att leva just det här livet och det tänker jag banne mig också göra....fullt ut.

Jag får älska mig som jag är...

Idag när jag sjuk och febrig stod och klädde av mig för att ta en uppfriskande dusch, så stannade jag upp och tittade på mig själv i badrumsspegeln. Jag har gått ner i vikt, men jag har en hel del kilon kvar tills jag nått min personliga trivselvikt.


Jag stod och tittade på mig själv och jag tyckte faktiskt om den jag såg. En fyllig, kurvig, något lite solbrun efter att ha fuskat lite i gymmets solarium. Jag tyckte om henne jag såg och jag trivs med henne. Det var en underlig känsla. Efter 38 år så trivs jag äntligen med mig själv även om jag ska fortsätta att gå ner...jag tycker om den där tjejen. Jag upprepar mig nu mest för min egen skull. Den känns så bra att säga, att skriva, jag tycker om mig själv.
Jag har alltid fått höra att jag är för tjock ända från jag var ett litet barn. När jag sedan växte upp och svalt mig och tränade sönder min stackars kropp för att passa in i mallarna, så kunde jag aldrig väga lite nog….och jag kunde knappt titta på mig själv i spegeln. Jag tittade sällan nedanför urringningen i spegeln.

Inga namn nämda, men jag fick ofta höra; -Men Elin som är så vacker, tänk vad fin hon skulle vara om hon gick ner lite i vikt. Samma replik i många olika variationer har förföljt mig.
Jag har hatat mig och jag har hatat min kropp och aldrig tyckt jag varit vacker på något vis, det är svårt att göra det efter såna kommentarer….men idag efter många års arbete och hjälp, så kan jag titta på mig själv och tycka om det jag ser.

Det här är en bemärkelsedag :)

Kanske är det så............

Sitter och undrar...


Hur kommer det att gå...

Hur mycket ska man vänta...

Hur länge ska man längta, för att inte längta för mycket...

Är det värt all väntan...

Längtar jag efter fel..

Kanske borde jag bara gå..........................................

Poesi

Poesi är för alla fritt att tolka och analysera efter egen känsla och referenser. Inget är egentligen rätt och fel, även om det är poetens eget budskap som står till grund. Sedan kan man ha olika stor erfarenhet av att tolka poesi, men det är egentligen oviktigt.


Det visserligen väldigt intressant att jämföra sin egen tolkning med poetens, men förringa aldrig er egen tolkningsförmåga. Det är då vi förlorar det där nakna, vackra barnasinnet.

LYCKLIG AB

Är febrig, svag och utan röst, men så oerhört lycklig.
Jag är så tacksam för att jag har så många fina människor i mitt liv. Starka, varma, kärleksfulla vänner och bekanta som inte räds att lyfta, stötta och bekräfta sina vänner. Jag har nämnt det många gånger på senaste tiden, men jag måste också nöta det för mig själv. För att jag själv också ska inse den stora förändringen. Det här senaste året har varit porten till ett nytt liv och jag inser också att mötet med min förre psykolog Pontus Zetterström var inledningen till detta.
Med mitt förflutna så trodde jag verkligen inte att det fanns så mycket kärlek i världen. Och jag försöker mitt yttersta att förstå att jag förtjänar detta.

Är så lycklig och så tacksam!

GOTT NYTT ÅR allihop

2011 var ett magiskt år för mig. Många stora händelser, nya möten, nya och helt underbara vänner och nya upplevelser. Jag har växt mer i år än på många, många år och varför gjorde jag det? Jo, för att jag tog mig modet att hoppa. Jag drömde, blundade, tog sats och bara hoppade. 2012 kommer jag göra detsamma och jag kommer hoppa ännu längre och drömma ännu större för jag vet att jag kan.
2012 kommer bli ett fantastiskt och magiskt år.
Men jag hade inte kunnat göra allt detta utan stöttning och support från mina positiva vänner. Vänner som trott på mig.
Först och främst en bland mina äldsta och bästa vänner Neta Jonsson som under många, många år, om och om igen sagt åt mig att jag har kapaciteten och kunskapen att bli precis vad jag vill. Tack min fina vän för din tro på mig. Och sedan Veronica Södermark likaså, som tjatat och peppat och stöttat mig och gav mig nådesparken i rumpan i februari i år. Tack min fina vän för din tro på mig. Agneta Göhle som gjort detsamma och överöst mig med beröm, stöttning och hjälp. Tack min vän för din tro på mig. Ni är alla tre helt fantastiska och underbara vänner. Utan er hade jag inte kommit så långt som jag gjort i år.
Sedan vill jag tacka en annan väldigt viktig person i mitt liv. Psykologen Pontus Zetterström som från vårat första möte såg mig, drog ut mig ur "garderoben", vilket inte betyder det man kan tro, och  väckte mig ur min depression och lärde mig att se mig själv med nya ögon. Det gör verkligen ont när knoppar brister, men vad härligt det är att blomma. Tack min fina vän för din humor, tro på mig och den styrka du gav mig.
Sist, men definitivt inte minst vill jag tacka en väldigt speciell person. Min mentor och underbara vän Malin Hammar. Våra blickar möttes över publikhavet under hennes föreläsning "Att leva med Attraktionslagen" och det var kärlek. Jag kan inte räkna upp allt hon gjort för mig för det skulle ta en evighet att skriva, men den kärleken som hon sprider runt omkring sig är ändlös och som hon lyfter mig på sina vingar. Tack min fina vän för din tro på mig, för alla stunder vi delat med tårar och skratt. Du har vänt mitt liv och jag ser fram emot vår nästa träff. Kärlek till dig<3

Vill även tacka Christina Ström, Ewa Nilsson, Anna-Lena Strindberg, Parviz Nassiri, Sara Sjöblom, Monica Winterwild, Gret-Lis Hegyi, Laura Alcazar, Annelie Iggström, Henrik Kroon, Mikael Ghebaru, Öivind Ström, Viveca Sandberg, Beatrice Lindgren, Birgitta Hedblom, Åsa Lind, Helena Palmgren och många, många fler.
Tack alla fina och underbara vänner för att ni finns och jag önskar er ett fantastiskt 2012
GOTT NYTT ÅR!!!

Det första eldprovet vi tvingas gå igenom i livet är att vara tonåring, det andra och snäppet tuffare provet är att överleva våra egna tonåringar. Klarar vi det....klara vi allt!

Jobbannons!

Splittrad AB söker administratör. Tjänst 100%, tillsvidare. Arbetsuppgift: Håll reda på VD'n. Tillsättning omgående!

"Att argumentera med dårar är som att bota huvudvärk med att banka huvudet i väggen"
By Elin Kraft

Jag har bara en konkurrent och det är jag själv.
Jag inget att bevisa för någon annan mig själv.
Jag är min tuffaste kritiker, men också den ärligaste.
Om någon skulle vilja utmana, varsågod och lycka till,
men du kommer aldrig kunna vinna över oss.

I en perfekt värld

I en perfekt värld så vaknar jag utvilad hur kort tid jag än har sovit. Jag vaknar med glädje och lust att kliva upp och påbörja en händelserik dag. Jag behöver inte sminka mig och håret behöver på sin höjd en handkamning.
Det skulle räcka det med en dubbel fluffig cappuccino till frukost och den perfekta outfiten för dagen ligger framlagd och väskan är packad.

Men nu lever vi inte i en perfekt värld!

Det är riktigt sorgligt hur oförlåtande och oförstående många än idag 2011 står inför misstag gjorda av nervositet och okunskap. Har vi inte kommit längre än så här? Har vi inte alla varit nybörjare, osäkra och rädda? Jag klappar inte mig själv i ryggen, men jag är inte sämre än att jag kan erkänna mina misstag, säga förlåt och växa en smula.
//Elin Kraft

"Ibland kommer de stora glädjestunderna i små förpackningar" /Elin Kraft

Jagad eller inte jagad, det är frågan!

Jag finns alltid tillgänglig för mina närmaste och mina vänner. Ser jag att någon har ringt, så ringer jag upp så fort jag kan, men jag förbehåller mig rätten att kunna stänga av telefonerna emellanåt. Det är inte av elakhet, ibland behöver vi alla stänga av yttervärlden - om inte för möte, så för att få en stund av lugn och ro. Men jag älskar, tycker om och värderar er högt ändå

Upp och ner

Kanske lite trist att det första inlägget jag gör på länge kan verka lite negativt, men inga nedgångar utan uppgångar, eller hur?!
Håller på att kravla mig upp ur en ganska djup svacka, jag känner av värmen från ovan jord och det bådar ju gott.
Dagens tanke som retat mina sinnen är hur människor i ens omgivning som vet att man är lite låg, ändå finner det viktigt att kräka ur sig spydig åsikter som inte har någon som helst konstruktiv baktanke.

Sagt av Elin Kraft den 17e augusti 2011 "Vårda alla du möter som en vän du själv vill möta"

Over and out!

Jag blir inte av med den där obehaliga känslan av att jag inte hör hemma här.

Snobbar har också ett syfte :)

Jag tycker det är trevligt att det finns människor som tycker att de är lite för mer än oss andra, så att vi andra som vet att de inte är det, har något att roa oss åt.

/Elin Kraft

Svartsjuka - ett ruskigt litet monster

Svartsjuka kan yttra sig på så många olika vis. Liten, charmig och ofarlig, men också svart, ful och stinkande. Vad som får mig att skriva om den nu är att ett besök i affären för några veckor sedan satte en liten nagel i ögat på mig. Jag stod och kikade på blommorna i lugnan ro, där stor också en äldre man i 65-70års åldern och kikade runt. Våra blickar möttes och han log och började småprata lite smått.
Bara lite artigt och skämtsamt om blommor och jul, och allt var helt oskyldigt, när plötsligt en ilsk liten tant kom och röck tag i den stackars lilla gubben.
Det som var mest lustigt i allt det obehagliga var att hon riktade sina ilskna blickar mot mig. Hade blickar kunnat döda hade ni fått begrava mig både två och tre gånger. Jag trodde för ett ögonblick att hon skulle hoppa på mig och skrika, men hon hejdade sig, drog med den stackars lilla mannen och gick.
Där stod jag kvar som Ferdinand bland blommor och krukor med en mycket förvånad blick. Nu har jag väldigt (ibland kanske lite för mycket t om) lätt att se humorn i det mesta, så snart byttes min förvånade blick ut mot ett chockat fnissande. Trodde hon på allvar att jag skulle flirta med hennes lilla skrynkliga gubbe? Verkligen? Inte nog med att han var lika gammal, kanske t om äldre än mina egna föräldrar. Han var dessutom så väldigt uppenbart gift. Förutom de två gigantiska guldringarna, så lös det gift och piskad ända ut i de välputsade naglarna.

Och om vi bortser från det faktum att han var så gammal - så finns det verkligen inget så avtändande som en upptagen man. Det är så galet tröttsamt med kvinnor som håller i sina karlar med järnklo så fort en singelkvinna dyker upp. 

Relationer är som en blöt tvål, ju hårdare ni håller dessto fortare slinker de iväg. Men det gäller att inte hålla för löst heller.

Så släpp lite på tyglarna är ni söta, så ni inte stryper de stackars liven.

Så lite, men ändå så mycket.

Ibland krävs det så lite för att muntra upp. Häromdagen mådde jag riktigt dåligt. Jag har omringats av en hel del tragedier de senaste månaderna, både personliga och i min närmaste omgivning -  och vissa dagar blir saker och ting mer påtagligt och svårare att skaka av sitt inre.
Senare på kvällen dök ett litet mail upp från en bekant. Inget tröstmail egentligen eller så, utan bara en enkel fråga om något trivialt, avslutat med lite omtanke. Vi har egentligen inte pratat med varandra mer än några ord eller växlat artighetfraser sedan vi var tonåringar. Hursomhelst, vi växlade några meningar under kvällen - och det var allt som behövdes. Inget pedagogiskt storartat, inget nötante, ältande och jämrande. Detta lilla skingrade mina tankar och därmed lyfte mitt sinne och jag somnade med ett leende.
Ofta blir många lite skrämda om man möter på någon som mår dåligt. Och nu tolkar jag detta efter mina egna tankar och känslor när jag hamnat i samma situation. (Men misstro nu inte, jag backar inte om någon mår dåligt). Att man bl a kan känna en viss prestationsångest, att nu måste jag säga just de rätta, magiska för att hjälpa den här personen att må bra igen.
Nu finns det ju olika nivåer av dåligt mående och alla stadier och alla individer har sina behov, men det jag talar om nu är nedstämdhet. Jag har sett många underliga exempel på hur folk kan reagera. En gammal vän t ex som vid ett tillfälle var på besök när jag fick ett dödsbesked per telefon. Jag bröt ihop och låg i sängen och grät hejdlöst varpå hon bara gick och satte sig i soffan i vardagsrummet. När jag senare kom ut så tittade hon på mig förvånat och hon såg näst intill livrädd ut. Samma person vid att senare tillfälle, så hade jag haft ett jobbigt samtal med en familjemedlem och i ren frustration la jag mig i sängen och grät, varpå hon bara gick och stängde dörren till sovrummet.
Jag har inte lyckats komma underfund med den typen av reaktion, men det är klart att det finns anledning till den.
Iallafall så ofta, krävs det så lite för att finnas till. Så väldigt lite.
Så våga finnas till. Du kan inte göra så mycket fel, genom att bara finnas till.
Tack fina du för att du finns

Mig

Jag känner inte dig
Du känner inte mig
Du vet inte vem jag är
Du har inget intresse av att känna mig - ändå ska du umgås
Du vill alltid prata, men vill inget veta - inte om mig

Du frågar mig ibland - men du väntar aldrig på något svar
Om jag hinner svara, så byter du fort ämne
Om jag kommer för mig att berätta något, så lyssnar du inte - du tiger, och börjar prata om annat

Jag tycker inte om mig själv när jag är med dig
Jag kan inte, hur mycket jag än försöker vara mig själv när jag är hos dig
Jag känner att du, inte känner mig och egentligen inte gillar mig
Jag känner att du känner ett visst tvång att umgås med mig - men egentligen så vill du nog inte det

Jag tycker inte om den jag är när jag är med dig