Jag får älska mig som jag är...

Idag när jag sjuk och febrig stod och klädde av mig för att ta en uppfriskande dusch, så stannade jag upp och tittade på mig själv i badrumsspegeln. Jag har gått ner i vikt, men jag har en hel del kilon kvar tills jag nått min personliga trivselvikt.


Jag stod och tittade på mig själv och jag tyckte faktiskt om den jag såg. En fyllig, kurvig, något lite solbrun efter att ha fuskat lite i gymmets solarium. Jag tyckte om henne jag såg och jag trivs med henne. Det var en underlig känsla. Efter 38 år så trivs jag äntligen med mig själv även om jag ska fortsätta att gå ner...jag tycker om den där tjejen. Jag upprepar mig nu mest för min egen skull. Den känns så bra att säga, att skriva, jag tycker om mig själv.
Jag har alltid fått höra att jag är för tjock ända från jag var ett litet barn. När jag sedan växte upp och svalt mig och tränade sönder min stackars kropp för att passa in i mallarna, så kunde jag aldrig väga lite nog….och jag kunde knappt titta på mig själv i spegeln. Jag tittade sällan nedanför urringningen i spegeln.

Inga namn nämda, men jag fick ofta höra; -Men Elin som är så vacker, tänk vad fin hon skulle vara om hon gick ner lite i vikt. Samma replik i många olika variationer har förföljt mig.
Jag har hatat mig och jag har hatat min kropp och aldrig tyckt jag varit vacker på något vis, det är svårt att göra det efter såna kommentarer….men idag efter många års arbete och hjälp, så kan jag titta på mig själv och tycka om det jag ser.

Det här är en bemärkelsedag :)